radikaltanke.blogg.se

Jag ska vara ärlig redan från början. Jag har ingen aning om hur det här blogginlägget kommer att bli eller hur det blir riktat. Jag är bara så arg. Och ledsen. Och rädd.

Det är en ung flicka, eller, ung kvinna kanske man skriver som just idag får bära en alldeles för tung börda på hennes axlar. Ondskan som drabbat henne är oförstålig, men också oacceptabel. Och det är här rädslan växer, utan att behöva skriva ingående om vilken situation hon befinner sej i, så är jag rädd för vårt svenska rättsystem. Rädd att personen som bedriver denna ondska, inte blir straffad. 

Men jag är också rädd att hon tror att hon inte duger. Ingen ska behöva somna och tro att man är ful, en idiot. Att man är konstig. Längta efter att dö. För, och jag vet att det är det sämsta man kan säga till någon som mår dålig, men det blir bättre. Står man bara ut, gråter ut det svarta, svär och hatar det som gjort ont, hatar sej själv en stund. Kämpa igenom mörkret. För det blir bättre. Dagen blir till ljus och de små tussarna av ljus som lika gärna kunde varit eldflugor, kommer snart lysa skarpare. För jag må låta som största tönten, men, kärleken segrar. Den gör det, för vi låter inte hatet bryta ner oss. Varför? För vi är starkare än så. Vi är bättre. Jag är en stor tönt, det vet jag. Jag samlar på mjuka djur och är barslig och har mer dvdfilmer än vad någon människa rimligtvis skulle behöva. Men jag är fan världens bästa tönt. Jag satt själv med rakbladet i handen, jag intalade mej själv att jag inte dög, och jag kämpar med det än idag. Men fy fan, så fel jag hade. Om jag är så jävla kass, hur kan jag då ha landat världens snyggaste man? Hur klarade jag av att föda ett barn, även om min kropp brast sönder, så födde jag världens finaste unge. Och vet du vad? Jag läkte ihop. Jag brast från underlivet hela vägen bak i rumpan, mellangärdet och allt. Men jag läkte. För att min kropp är stark. 

Den här unga tjejen ska aldrig ha behövt gå igenom det hon har gjort. Kunde jag ta hennes lidande så hade jag gjort det. rakt av. Hon ska få njuta av att vara ung, härja med sina polare, bli kär. Kyssas i regnet. Jag kan ta ditt onda. Om jag hade kunnat så hade jag det. För att du fått vara fri. 

Jag har också två andra hjältar i min närhet. Två unga kvinnor som kämpar mot sjukdom och smärta. En med så svåra ryggbesvär att hon inte kan arbeta trots att det är något hon älskar att göra. En som nyligt varit hundvakt till vår fina Kurt men som själv inte kan skaffa en mjuk hund för hennes rygg inte håller. Och den andra, kämpen, som jag läste på sin blogg var en kämpe för att hon ringt sin mamma. Oj, så fel du har. Du är en kämpe på alla jävla sätt i världen, att din mamma är grym förändrar inte det :) 

Ja, livet. Det är orättvist. Hårt. Men det är fint också. Det är mjuka djur och god mat, det är äventyr och bus, det är drömmar och mål och förväntningar. Det är mjukglass på sommaren och att bada naken. Det är att älska någon, mer än vad du trodde var möjligt. 

There is always hope.