tankar
Veckan har gått så fort. Redan fredag och i helgen ska vi till Umeå. Mamma ska vara barnvakt och vi ska på date bara jag och maken. Sen blir det givetvis påhälsning i Botsmark. Jag har haft fina dagar med Jakob även om han varit rätt temramentsfull. Tycker vi sysselsatt oss bra trots att vi varit hemma hela veckan. Varit ute mycket. Läst Maxböcker om och om igen. Det är tur att han gillar att hålla på med hästarna och runtikring dem. Vi har borstat på dem och promenerat med den lilla. Vågar inte ta ut Boppe när Jakob är med. Nog för att han är snäll, men jag är alltid försiktig när det gäller Boppe endå. Shadow är lite som Kingston. Jag litar på honom. Trots att han är så känslig och rycker till om jag rör mej för fort så vet jag att han aldrig skulle nudda Jakob.
Har grubblat lite på julklappar och vad vi önskar oss och så. Har en liten period nu när jag grubblar över det materiella. Att man redan har för mycket än vad man behöver. När jag får tid över (vilket blir ungefär aldrig) ska jag rensa ordentligt. Men, vi behöver: en bäddmadrass, en ny dammsugare, nya bedset och handdukar (behövs alltid) och jag skulle vilja ha Ikea garderober eller något liknande i källaren. Utseende spelar ingen roll huvudsaken är att de är funktionsdugliga. Annars vete tusan. En betald resa och tid över att åka till Piteå. Var evigheter sedan jag var där. Avstånd är dumt.
En annan dum sak är människor som relaterar saker som sina barn. Okej, jag känner många som gör det med djur och jag säger aldrig något för att såra dem. Djur är oerhört kärleksfulla varelser som ger dej villkorslös kärlek och en betydande mening i ditt liv. Djuren var räddningen i mitt liv när jag mådde som sämst och än idag spelar de en oerhört viktig roll i min funktion som människa. MEN, de är inte mina barn. Det är inte en bil eller liknande heller. Vissa kanske säger det för att det ska låta roligt, andra kanske rent av är seriösa. I grund och botten är det (nästan) alltid de som själva inte har barn som säger sådana saker. Och jag tänker att det kanske är ett tomrum för dem. Även om de inte vill erkänna det själva. En vän till mej sa för ett tag sedan "du är den enda som inte ifrågasätter att jag inte vill skaffa barn, och inte säger; vi får se, du hinner ångra dej. Tack för det". Och självklart inte. Jag anser att du kan ha ett rikt liv utan att skaffa barn, jag anser inte att du är en sämre människa. Det är ett val du väljer själv och vissa är tillochmed (inte just den här personen i fråga) inte ens lämpade att skaffa barn. Fler kanske borde inse det. Skaffar man ett barn är man barnets förebild, trygghet, klippa och rådgivare resten av barnets liv. Det är svårt att ha småbarn, det är krävande och det är sömnbrist och det är engagemang. Men jag är övertygad om att det svåra kommer sen. När barnet växer upp. Det är också svårt att vara gravid och att föda. Mycket svårare än vad jag trodde. I min värld var det liksom den enkla biten. Jo, tjena. Men, för oss som har barn. Snälla, jämnför inte mitt barn med vad som nu ligger dej närmast hjärtat. Ingen älskar djur mer än jag, men den kärleken, den ligger inte ens i närheten av de slag mitt hjärta slår för min son. Och jag säger inte det här för att såra någon, jag minns när mitt Ex dotters mamma sa till mej "Du har inte barn, du har ingen aning". Det gjorde ont. Kanske för att jag älskade den där lilla flickan med allt jag kunde i den förvirrade situationen. Idag ser jag på hela den där relationen annolunda, för att jag har barn själv. Ny förståelse har öppnats samtidigt som ny avsmak också har vuxit fram. Inte för flickan, jag hade förmodligen älskat henne lika mycket nu som då. Just det där att hon inte var min hindrade mej aldrig, jag älskade henne innerligt endå. Utan för saker som gjordes och saker som sades. Och hon hade rätt. Jag visste faktiskt inte riktigt vad jag snackade om. Det är jag inte mer än människa och kan erkänna. Och varför gjorde det ont att höra? Jo, på något skruvat sätt så ville jag nog vara flickans mamma för jag älskade henne. Eller.. kanske inte hennes mamma. Men en viktig person i hennes liv. Hänger Ni med? Nä, inte jag heller. Fredagstankar då de är som bäst (sämst) ;) En sak är säker, jag saknar henne fortfarande och kommer alltid att göra det.
Trevlig helg!
