jag undrar
Vad de som läser den här bloggen egentligen tycker. Om mej, om vad jag skriver. Det är ganska varierande läsarantal på 20-30 personer som läser. Det brukar vanligtvis vara 25-29 unika läsare varje dag. Inte så mycket, men lagom mycket för mej. Emmelie, mamma och Petronella brukar kommentera. Då blir jag glad, varje gång. Jag brukar ofta läsa min egen blogg, är lite utav en perfektionist. Jag brukar gå tillbaka och rätta stavfel eller annat som stör. Lite ironiskt det där va? Att jag är noga med texten och upplägget men tar alltid suddiga mobilbilder. I andra bloggar, större bloggar, så ber bloggaren alltid om ursäkt för suddiga mobilbilder. Men i min värld finns bara suddiga mobilbilder. Jag har ingen fin systemkamera. Jag är förmodligen för snål för att köpa en, saknar intresset och i mina ögon räcker en mobilkamera alldeles utmärkt. Jag behöver inte se varje detalj, jag redigerar inte mina bilder. Allt jag fotar och lägger upp är just så som det ser ut att vara. Dock har jag hittat en knapp då "färgen" på bilden blir mörkare, den heter Retro. Är det ett filter? Jag vet inte ens vad ett filter är. Någon i skolan frågade mej varför jag inte har Instagram och jag visste inte vad jag skulle svara. Har inget behov utav det. Jag lägger den tid jag har över på min blogg.
Jag är nog ganska speciell tror jag, en bakåtsträvare. Jag är en rätt så ensam person och jag är väl medveten om att det är min personlighet som är en smula svår. Men jag trivs med den jag är. Jag älskar hur mitt liv ser ut nu och vilka djur jag har. Jag älskar att vi har en fem år gammal tv, utan surroundljud och förstärkare. Att vi sålt vår Ipad och annat som vi varken behöver eller använder speciellt ofta. För att inte tala om hur mycket jag älskar de jag har vid min sida, Magnus och Jakob. De finaste som finns i hela vida världen. Jag trodde att jag hade älskar någon, innan jag träffade Magnus. Men det var inte kärlek. Inte kärlek som den här. Jag har aldrig haft ett förhållande som varit så utvecklande. Magnus stärker mej, får mej att utvecklas, att blomma. Han stöttar mej, försöker förstå mej, uppmuntrar mej, driver mej. Vi trivs i varandras sällskap, och saknar varandra vansinnigt då vi är isär. Han är den roligaste människan jag känner, vi skrattar mycket. Vi gör mycket tillsammans, vi behöver variation och är båda spontana. Han klagar aldrig. Ger mej alltid komplimanger, tar på mej. Och han visar förståelse när jag drar mej undan. Har alltid haft problem med närhet, känner mej trängd och fasthållen. Men han kritiserar mej aldrig. Det bästa jag vet, är när Magnus är glad. När han kallar mej frun och när han ler. Ingen människa i världen, är så fin, som han ❤️
