Tankar
Ser bilder ifrån Berlin och känner för första gången, på länge ett sug. Ett sug att resa. Min uppväxt, mina tonår och min ungdom gick ut på att överleva. Det är smärtsamt idag. Jag la inte de åren jag hade till godo utav att njuta utav mej själv och upptäcka världen. Jag ägnade min tid på destruktivt beteende, ignorans, dåliga förhållanden och att ta en dag i taget. För att orka överleva. Det går aldrig att ändra på. Jag var aldrig ung och sökte efter erfarenheter i andra länder, för jag hade aldrig överlevt det. Och det är jag egentligen glad över att jag aldrig provade. För jag hade gått under. Jag vet att ingen egentligen tror att det var så farligt, eftersom jag alltid stått i mitten. På gränsen. Ett ben i skiten och ett ben i arbetslivet. Men jag sökte efter smärtlindring, jag sökte upp det som inte var bra för mej. Och så ljög jag om det. Jag har ljugit så mycket. Det är skrämmande. Jag har också, i fyllan, avklädd och randig av tårar bett en vuxen man att slå mej. Han gjorde aldrig det. Han gjorde mej illa på andra sätt istället. Samtidigt som han älskade mej, och jag glömmer honom nog aldrig. Alla jag beblandat mej med har lämnat sina avtryck, och jag glömmer aldrig.
Tänk vad jag har lärt mej om mej själv det senaste året, de senaste åren. På gott och ont. Allt som har varit går aldrig att förändra. Men jag har en framtid. Jag har ett liv att leva och att glädjas över. Kanske får jag åka till Berlin en dag. Kanske inte. Kanske är Berlin en del av mej själv som jag borde låta vara. Precis som Barcelona var. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är glad över att vara jag. Trots allt jag gjort och allt andra gjort mot mej.
