stolt
Idag har vi varit på Jakobs första utvecklingssamtal på förskolan. Det gick över förväntan. Först och främst så tycker jag väldigt bra om Olivia som skötte Jakobs inskolning, uppföljning på inskolning och nu hans utvecklingssamtal. Sen hade hon enbart bra saker att säga om vår ögonsten. Fungerar bra i grupp, social, nyfiken, öppen. Hon berömde hans språkutveckling. När de ska gå ut är han först ut och sist in, så I Ur och Skur passar honom perfekt. Han har aldrig inte velat gå ut. Han älskar alla aktiviteter, att pyssla, rita och leka i gymnastikhallen. Hon sa också att han aldrig ger upp, ska han upp för en snöhög så ska han upp. Det är bara så. Det enda hon hade att säga var att han kan kladda mycket med maten men det var ganska väntat. Vi har varit lite oroliga att han börjat slåss, eftersom han gör det hemma ibland. Även att han kanske har kort tålamod vid aktiviteter. Men han sköter sej utmärkt på förskolan, det är hemma han trotsar och testar gränser. Vilket är fullt normalt för en tvååring, att han bearbetar saker och ting med dem han är mest trygg tillsammans med. Man blir så varm i hjärtat, när hon säger att han alltid är glad och skrattar mycket. "Ni har en väldigt glad unge". Vi fick fylla i ett papper med olika frågor innan samtalet och en fråga var vad förskolan kunde tänka på, hjälpa med eller träna på. Där svarade vi potträningen, att han får sitta på toa en stund varje dag även på förskolan. Och att dela med sej, eftersom han är ensambarn är det väldigt skönt om de lär sej att dela med sej på förskolan så han inte blir så egennyttig.
På ett sätt vill jag alltid ha honom liten men mitt i allt så längtar man också efter den utveckling som komma skall. Det är så mäktigt att vara förälder, jag blir så stolt. Tänk att han är MIN glada, busiga unge. Eller ja, våran. Det märks att han har fått pappas godhet, trygghet och lugn men samtidigt min envishet och jävlar anamma :) Älskade, ljuvliga lilla familj. Jag är del av något vackert. Något att vara stolt över.
