ohälsa
Istället för att sänka mej själv så ska jag försöka höja mej själv för en stund.
Först och främst, jag har gått igenom mycket. Exakt vad är jag inte redo att lämna ut öppet men jag gick igenom något tungt och svårt som ung. Jag skriver just nu på en redovisning om psykisk ohälsa och föräldraskap som skoluppgift och ser på mej själv ur utomstående perspektiv. Jag har haft social fobi, ätstörningar, självskadebeteende, alkoholproblem, destruktiva val av umgänge och pojkvänner. Idag har jag ett arbete, jag studerar, i höstas balanserade jag både arbete och studie. Jag kan röra mej ibland folk och är social. Jag dricker inte längre, och har inget behov utav det. Jag har inte skadat mej själv sedan jag fick veta att jag var gravid. Jag har brutit med många vänner och lever idag med en man som har ett hjärta utav guld. I början av mitt och Magnus förhållande var jag jättenoga med maten och utav att motionera. I mitt tidigare förhållande rasade jag nästan 20kg. Idag, efter förlossning/graviditet och nästan två år med en liten känns det som om jag är för onyttig. Men ska sanningen fram är jag rädd att halka tillbaka i osunda vanor och tvångstankar om jag försöker gå ner i vikt. Vad jag vill ha sagt är att jag inte behöver ha så höga krav på mej själv, för jag klarar av det viktigaste utav allt. Att vara mamma till Jakob. Det betyder allt för mej. Och ingenting kommer någonsin att vara lika viktigt.
Jag har en lång väg kvar. På psykriatrin vill den jag samtalar med att jag skall börja utmana mej själv. Jag har inte haft en helkroppsspegel sedan gymnasiet. Det är ett av mina knep att stå ut. Att inte fastna framför en spegel. När jag var 17 år och stod framför en spegel så kunde jag må så dåligt, och vara så missnöjd, att jag inte kunde gå ut. När jag ser på fotografier, det finns inte så många men några få, så ser jag en flicka som är rädd. Det finns ett foto utav mej på min födelsedag, jag sitter framåtlutad och ser gravallvarlig ut. Svart hår och svarta kläder och ledsna ögon. Vi är ute och äter middag, jag och min familj. Och jag är så obekväm. Jag minns den känslan. Känslan utav att benen skakar. Och den skrämmer mej fortfarande.
Det bästa jag har gjort i mitt liv är att sluta bry mej.
Världen går inte under. Sedan har jag den ofantliga turen, att vara älskad.
Älskad, och sedd. För den jag är. Inte för den som samhället säger åt mej att vara.
